Individuation – en livslång resa

av Gunilla Midbøe

INLEDNING

’Regnmakaren från Kiaochau’ fick C.G. Jung höra av sin gode vän, sinologen Richard Wilhelm. Jung ville att den här berättelsen skulle spridas vidare.

Här är den:

’Det rådde stor torka där Wilhelm bodde; sedan månader hade det inte fallit en droppe regn och situationen blev katastrofal. Katolikerna gick i processioner, protestanterna läste böner, och kineserna brände rökelsepinnar och avfyrade gevärskott för att skrämma iväg torkans demoner, men utan resultat.

Slutligen sa kineserna, ’vi hämtar regnmakaren’. En skinntorr gammal man dök upp från en annan provins. Det enda han begärde var ett enskilt hus någonstans och där låste han in sig i tre dagar. På fjärde dagen började molnen samla ihop sig till annalkande oväder och det kom en kraftig snöstorm vid den tiden på året då ingen snö var att förvänta. En ovanlig mängd, och staden var så full av rykten om den fantastiske regnmakaren att Wilhelm gick för att fråga honom hur han gick tillväga. På europeiskt vis sa han: ’De kallar dig regnmakaren, vill du berätta för mig hur du gjorde snön?’ Och den lille kinesen sa: ’Jag gjorde inte snön, jag är inte ansvarig.’ ’Men vad har du gjort under dessa tre dagar?’ ’Oh, det kan jag förklara. Jag kommer från en annan trakt där saker och ting är i sin ordning. Här råder obalans och sakernas tillstånd är inte som de bör vara enligt den himmelska förordningen. Därför är hela landet inte i Tao, också jag är ur min naturliga balans därför att jag är i ett oordnat land. Så jag behövde vänta i tre dagar till jag var tillbaka i Tao och då kom regnet naturligt.’

(Från CW 14 Mysterium Coniunctionis fotnot s 419 – 420. Min översättning).

Den här berättelsen kan sägas sammanfatta den analytiska psykologins sätt att se på människan och hennes värld. Den tydliggör psykets länk mellan jagets medvetna del och vårt omedvetna. Jung menar att denna kontakt skapas och hålls levande av att vi levandegör symbolfunktionen i vårt liv genom att bla praktisera drömförståelse och aktiv imagination. Jung kallade denna länk för den transcendenta funktionen och såg den som grundläggande för individuationen under andra livshalvan.

’Regnmakaren från Kiaochau’ sammanfattar individuationen och den transcendenta funktionen som begrepp i en enda berättelse. Om himmel och jord inom oss och utanför oss, i vår inre och vår yttre värld är alltför uppsplittrade behöver balansen återställas. Den vise mannen för samman sin egen himmel och jord genom meditation. Individuation handlar om det individuella livet såväl som om vår kollektiva existens och ska inte sammanblandas med individualism. Det är ett starkt skäl till att den analytiska psykologin har något viktigt att säga till mig som människa i mitt vardagsliv och till mig som människa i vår globala värld.

LITE HISTORIK

Individuation ljuder som ett ledmotiv genom allt det Jung skriver. Det är ett begrepp som innebär rörelse och process snarare än en definierad struktur. Det genomvattnar de olika nyckelbegreppen i den analytiska psykologin, men är resan snarare än kartbilderna på Jung psykologiska karta över psyket.

Individuation som filosofiskt och psykologiskt begrepp har en lång historia men Jung  använder sig tidigt av principium individuationis i en ovanlig text från 1916 med den latinska titeln Septem Sermones ad Mortuos (Sju Predikningar till de Döda). Innehållet i texten kom till Jung, som han förklarar det i Mitt Liv (Jungs självbiografi där texten finns inkluderad), då han var i ett tranceliknande tillstånd. Den här perioden i Jungs liv präglades av ett intensivt inre arbete och han refererar till den som ’konfrontationen med det omedvetna’.  Resultatet av detta djupa inre möte med det omedvetna finns nu tillgängligt i den nyligen publicerade The Red Book: Liber Novus. Under den här perioden, då Jung hade avslutat sin relation till Freud och drog sig tillbaka till sitt hus i Küsnacht, formades grunden för vad han senare kom att kalla den analytiska psykologin. Här skapades urformerna för hans psykologi och texterna visar Jungs utpräglade och djupa känslighet för de krafter som verkade i hans omedvetna under hans själskamp.

När Jung under denna tid formulerade grundmönstren för sin analytiska psykologi blev individuationen det begrepp som täcker en människas livsvandring. En psykisk naturprocess och drivkraft med biologiskt ursprung men framförallt av existentiellt psykologisk natur. Vi är nyfikna av oss, vill utvecklas, vill växa och finna vår plats i den inre och yttre verkligheten. Under denna hjälteresa på jorden får vi möta livets alla färger inom ljus och mörker. Men färgkombination på den personliga paletten är alldeles unik för var och en av oss.

Den analytiska psykologins mest framträdande bidrag till djuppsykologin är synen på människans psyke som en oreducerbar realitet. Jung försökte förstå psyket i sig med både vertikal och horisontell djupdimension. Verkligheten finns i både yttre och inre bemärkelse med det omedvetna eller okända som en kreativ potential. Ett kraftfält för genuint växande utifrån varje människas unika liv.

En speciell form för utforskande av den inre och yttre verkligheten är ett jungianskt psykoanalytiskt samarbete där förståelsen för individuationsprocessen bildar epicentrum.

INDIVIDUATIONENS RÖRELSER I DET ANALYTISKA ARBETET

I en fallstudie från 1928 beskriver Jung en kvinnas individuationsprocess. Berättelsen heter ’En studie i individuationsprocessen’ och finns tillgänglig i ’Själen och Döden – om Individuationen’. Jung skrev ner den 1950 från en föreläsning han höll 1933 – 34.

När jag läste den slogs jag av hur aktuell kvinnans situation är för många av oss idag. Jag kände igen mig och förundrades över den närvaro med vilken Jung beskriver hennes liv och det analytiska arbete de två utförde tillsammans.  Vi får här ingående följa kvinnans psykologiska utveckling, Jungs kommentarer till hennes bilder samt tydligt ta del av den analytiska psykologins arbetssätt. Det är en levande och spännande berättelse och jag väljer här att ur fallbeskrivningen belysa några perspektiv vilka bildar ryggraden i ett analytiskt arbete.

Jung berättar om en femtiofemårig kvinna som söker upp honom efter att ha flyttat tillbaka till Europa. Hon var ’pappas duktiga flicka’, intelligent och kultiverad. Hon var ogift, ’men (hon) levde med den omedvetna motsvarigheten till en mänsklig partner, nämligen animus (personifikationen av allt maskulint hos en kvinna), i den typ av förbindelse man så ofta träffar på när det gäller kvinnliga akademiker’ skriver Jung. Han blev uppenbarligen fascinerad av henne, förmodligen därför att hon inte var fångad i ett traditionellt könsrollsmönster utan snarare ville komma i kontakt med de feminina sidorna av sin personlighet som för henne var omedvetna. Hon var också på jakt efter att fördjupa bilden av sin skandinaviska mor och ville också öka sin självkännedom om sitt ursprungs betydelse.

I det analytiska arbetet började hon måla bilder.

Individuationen som ett övergripande perspektiv kan förstås som ett dynamiskt kraftfält som verkar inom en spännvidd. Vi kan å ena sidan tala om individuation som en accepterande och urskiljande rörelse (separatio)och å andra sidan om individuation som en integrerande rörelse (coniunctio). Detta är processer som hela tiden pågår inom och utanför oss med olika intensitet, samtidigt, men förtätas och intensifieras i ett analytiskt samarbete.

Ett andra grundläggande perspektiv utgörs av relationens betydelse i det analytiska arbetet. I fallbeskrivningen talar Jung om överföringens betydelse och menar att relationen mellan analytiker och analysand utgör bildandet av det kärl i analysen som gör att kvinnan börjar måla sina inre bilder. Hennes symbolfunktion härbärgeras av den analytiska relationen och hon börjar måla de bilder där det omedvetna uttrycker sig direkt och spontant.

Den första bilden visar en kvinnokropp inbäddad i ett klippblock vid havet. Klippkvinnan försöker kämpa sig fri. Bilden är dunkel som ljuset i brytningen mellan natt och dag. Den här bilden visar kvinnans initiala situation i det analytiska arbetet. Hon var fast både psykologiskt och utvecklingsmässigt men individuationens drivkraft i kombination med den analytiska relationen möjliggjorde en begynnande fördjupad medvetenhet.

Den tredje faktorn Jung betonar i sina kommentarer är kopplad till den andra bilden kvinnan målar. Där lyfter han fram seendet, ögat, blicken, symbolbilden, visionen som nyckel till individuationsprocessen. I den bilden träffas klippan av en blixt och en rund sten med rött centrum frigör sig mot samma dunkla bakgrund. Miss X, som Jung kallar henne i fallbeskrivningen, kommenterade bilden med att det var hennes ögon, hennes blick som ville följa en väg medan hennes huvud, hennes tänkande ville att hon skulle göra något annat. Men hon lät blicken, seendet vara vägledande som ett sätt att visa på ett nytt framväxande centrum. Ett nytt skikt i medvetandet, med egen vilja och väg. Så Jung ser ögat, seendet som en nyckel till individuationsprocessen och miss X lät sin hand fortsätta att måla bilder. I det nutida analytiska arbetet blir det därför viktigt att språket i det analytiska samtalet speglar denna grundläggande inställning. Så om jag hade mött miss X idag med den här bilden kanske jag hade frågat ’när du ser den runda stenen med rött centrum vad ser du då?’. Då kan ordet och bilden kopplas samman med ett ’seendets grammatik’ i den analytiska relationen.

Det fjärde och avslutande perspektivet i fallbeskrivningen handlar om självet. För Jung är självet transcendent vilket betyder att det inte är definierat eller härbärgerat inom psykets sfär men snarare ligger bortom denna.  Att som analytiker vara med sin analysand i det som växer fram i nuet är centralt men samtidigt med detta behöver blicken riktas framåt. Den teleologiska framåtblickande rörelsen i den jungianska analysen symboliseras ofta genom självet. Miss X gestaltade det genom ett antal mandalaliknande färgstarka bilder som Jung genomgående kommenterar. Bild 24, den sista bilden, visar en vacker lotusblomma mot en djupblå bakgrund med en ledstjärna, allt omringat av en guldcirkel. En stark bild för miss X egen kontakt med sitt inre själv.

DET SOM BINDER SAMMAN

För mig som jungiansk analytiker ser jag individuationen och självet som en nyckel till hela den analytiska psykologin. Det är begrepp som skiljer ut Jung från andra teoribildare inom djuppsykologi. Självet går utöver min egen subjektivitet. Det formar grunden för det jag har gemensamt med världen inom ramen för varandet. I självet är, det subjektiva och objektiva samt jaget och den andre sammanlänkade till ett fält av struktur och energi. När jaget står i kontakt med självet finns människan i relation till ett transcendent centrum som är en djupare och bredare verklighet än den som uppfattas av vårt subjektiva jagmedvetande. Denna transcendenta funktion bildar en nödvändig förutsättning för individuationens resa.

Så vad har Regnmakaren från Kiaochau och Miss X gemensamt? Båda berättelserna skildrar ett stycke av individuationsprocessen, den ena kanske har gjort en längre vandring medan berättelsen om Miss X och hennes bilder får illustrera ett stycke i början av individuationens resa. Men både Regnmakaren och Miss X återställer kontakten mellan ett medvetande som rusat iväg alltför långt och den omedvetna grund det borde vara förbundet med. Båda blir tvungna att rikta sina sinnen mot sambandet mellan himmel och jord i den yttre såväl som i den inre verkligheten för att finna balans och större helhet. En helhet som är större än summan av dess delar och som växer fram både inom individen och i det interpersonella samspelet.

Med den här texten vill jag understryka den teoretiska såväl som den kliniska betydelsen av Jungs arbete när det gäller individuationen som en djupgående livsresa i den inre såväl som i den yttre verkligheten. Så nästa gång du som läsare tar del av berättelsen om Regnmakaren – ställ in dina sinnen och lyssna efter toner från sambandet mellan himmel och jord i just ditt liv!

Referenser:

Jung, C.G., Mitt Liv, Stockholm: Natur och Kultur, 2007.

Jung, C.G., Mysterium Coniunctionis, London and Henley: Routledge & Kegan Paul, 1981.

Jung, C.G., Själen och Döden, om Individuationen, Stockholm: Natur och Kultur, 1996.

Jung, C.G., The Red Book: Liber Novus, edited by Sonu Shamdasani. London and New York: W.W. Norton & Company, 2009.

Kommentera